Vårt stereoseende får vi genom att våra båda ögon arbetar tillsammans, så kallad samsyn. Eftersom ögonen sitter ungefär sex centimeter från varandra ser dom på världen från lite olika vinklar och ger två olika bilder.
Skillnaden mellan bilderna använder hjärnan för att göra beräkningar som ger oss en tredje dimension, vårt djupseende. Djupseendet är väldigt viktigt och ger oss en bättre uppfattning om avstånd och hastighet.
För att stereoseendet ska fungera slår hjärnan samman dessa två något olika bilder, till en enda genom en process som kallas fusion.
Om samarbetet mellan ögonen fungerar som det ska ger dom två bilderna bara ett harmoniskt synintryck. Om ögonen inte klarar av att samarbeta leder det till samsynsproblem vilket kan betyda från en “obehaglig synupplevelse” till olika former av synpåverkan.
Ju yngre patienten är, desto större negativ påverkan kan uppstå. Barnet kan utveckla svag synskärpa i ena ögat, dåligt fungerande stereoseende eller djupperception och ibland skelningar och dubbelseende.
Skillnad mellan djupperception och stereoseende
Djupperception och stereoseende är inte riktigt samma sak:
- Stereoseende eller stereoskopisk djupperception är förmågan att kunna se tredimensionellt med hjälp av två normalt fungerande ögon.
- Djupperception å andra sidan kan man få med ett enda öga som då använder andra ledtrådar i det visuella systemet. Däremot blir den aldrig så verklighetsnära som när båda ögonen används vid stereoskopisk djupperception.
Fusionen i ett begränsat synfält
Ögonen har varsitt eget synfält som överlappar varandra. Synfältet i den blå delen täcks bara av vänster öga och den röda tårtbiten täcks bara av höger öga. Fusionen som sker det sammanslagna synfältet finns i den mittersta delen på 120 grader som täcks av båda ögonen.
Dina båda ögon ger alltså olika bilder som hjärnan slår ihop till en bild genom fusionen, vilket ger stereoskopisk djupperception i den centrala delen.
Samsynsproblem kan bero på en skelning som gör att det inte är möjligt att slå ihop bilderna. Detta leder nästan alltid till dubbelseende hos vuxna som inte haft problem med sina ögon tidigare.
En annan variant som bara kan uppstå hos barn, är att hjärnan helt enkelt väljer att bortse från det ena ögats intryck genom något som kallas suppression. Det gör att besvären undiviks, men egenskaperna som stereoseendet ger försvinner eller blir svagare.
Fint stereoseende
Området som ger oss fusion ger oss även en förmåga som kallas fint stereoseende runt fixationspunkten, alltså det objekt man tittar på. Hjärnan gör dels beräkningar i skillnader mellan ögonens båda bilder runt objektet blicken fixeras på, men väger även in avståndet till andra punkter som ögonen inte fixerar på.
Dessa snabba beräkningar av hjärnan gör att vi snabbt kan plocka upp ett litet objekt som ligger bland många andra eller fånga en boll som kommer snabbt emot oss. Vi tittar ju på bollen, men hur bollen rör sig i förhållande till sin omgivning gör att vi bättre kan bedöma hastigheten.
Grovt stereoseende
Utanför det mest centrala synfältet, men fortfarande inom området som ger oss fusion, får vi det grova stereoseendet.
Det är en förmåga som vi använder för att kunna uppfatta rörelser i 3D i synfältets utkanter. Den här förmågan används för att placera kroppen i förhållande till omgivningen, särskilt när man själv rör på sig.
Egenskapen är väldigt viktig och används till exempel när man går i en trappa, springer på en skogsväg eller kör bil i trafiken.
Orienteringsförmågan
Utan dom här förmågorna är det stor risk att man blir klumpig. Brister i det fina stereoseendet gör att man kanske välter dricksglaset och brister i det grova stereoseendet att man lätt snubblar.
Skillnaden mellan fusionen centralt i synfältet och fusionen i ytterkanterna (det perifera synfältet) är upplösningen, alltså hur bra man kan uppfatta små detaljer. Den del av näthinnan som ger oss det centrala synfältet är nämligen fullpackad med synceller jämfört med dom yttre delarna där syncellerna sitter glesare.
Vi tror att det grova stereoseendet utvecklas först hos barn. Senare i synutvecklingen kommer det fina stereoseendet med den centrala fusionen. Då blir upplösningen bättre och barnet får stereoskopisk djupperception, det vill säga tredimensionellt seende med båda ögonen.
Det är fullt möjligt att ha ett bra grovt stereoseende, men att samtidigt sakna det fina stereoseendet. Framförallt om man har en liten skelning. Hur bra det fina stereoseendet kan bli avgörs av synskärpan i det sämsta ögat.
När samsynen inte fungerar som den ska kan det ge olika problem. Det drabbar allt fler i och med att påfrestningarna på ögonen ökat med all tid framför skärmar. Dom flesta som har samsynsproblem utan skelning har oftast ett dåligt fint steroeseende.